Jag satt i en stillastående bilkö in mot stan för någon dag sen. Södra länken hade kövarning och var stängd.

Med arbetena vid Danvikstull i minnet hade jag tagit till bra med reservtid, så det gick väl ingen nöd på mig. Värre var det för ambulansen, eller snarare dess patient, som satt fast i samma trafikstockning. Blåljus och sirener i all ära, men finns det inte plats att köra undan på går det inte att skapa fri väg.

Minuterna gick, alla försökte flytta sina fordon och till slut bildades en lucka. Ambulansen tog sig förbi. Hoppades att den försenade utryckningen inte skapade extra problem för patienten.

Även jag var på väg till läkaren. Till min förvåning var jag kallad till Mörby centrum, för att få träffa en hudläkare. Det kändes inte optimalt.

Nacka sjukhus var ju ett välkänt akutsjukhus för inte så länge sen. Själv är jag hopsydd sju gånger där. Nu står flera våningsplan tomma, fast vi blir allt fler Nackabor. Nya Karolinska får underskott på vårdplatser och SöS är överbelagt.

Ska vi nu bli ytterligare 40 000 innevånare, borde väl landstinget fundera på att även kunna erbjuda kvalificerad akutvård inom rimligt köravstånd? Det kan inte vara optimalt att Nacka och Värmdös akutfall måste ta sig förbi Danvikstull. En minut kan vara avgörande. Återuppliva Nacka sjukhus!

FOTO: ELISABETH UBBE, NVP

Frågade gamla skolkamrater om bilder från ett tidigare Nacka. Bl.a. denna dök upp. Metrobutiken på Tippen, från tidigt 70-tal.

Kassadiskarna är som synes fyllda med bärkassar, som var gratis fram till 1976 (om jag minns rätt). Sen blev priset 10 öre för plastkassarna och 15 öre för pappersvarianten. Typsnittet på vägginformationen i butiken byttes 1975, så nu ser jag att vi pratar arla 70-tal.

Största trycket i denna butik var alltid på lördagar mellan klockan 11-13, då var alla sex kassor igång. En gång hände det att det var bara manliga kassabiträden i dessa sex kassor. Inget konstigt idag, då var det något som kommenterades.

Lättmjölken kostade 1.91, vilket jag var en av få som kunde dunka in i ett handtryck på den synnerligen analoga kassaapparaten. Men åratal av pianolektioner gav spretiga fingrar.

Jag minns fortfarande kunder (och hur de ser ut) som ville komma in efter stängningsdags, oftast med motiveringen att "vi har handlat här i tio år". Vilket var svårt att få ihop då Tippen bara funnits i sådär 4-5 år.

Alla fick nej. Det fanns liksom ingen skala för hur sen man kunde vara baserad på någon stamkundsfaktor.

Ser på loggen att jag har läsare från såväl Kuala Lumpur som Nova Scotia. Trevligt! Kanske ni har rötterna i Nacka och vill hålla en digital kontakt med hemmakommunen?

Möjligen undrar ni hur den sena våren har påverkat Nackas största och tydligaste vårtecken, den stora planteringen på sydsluttningen framför Nacka kyrka.

Igår började några gula färger synas där, idag slog även de röda tulpanerna ut. Mer kommer som vi vet, men lika glad blir man varje år.

Vid lunchtid idag fick även björken musöron. Det ser ut att bli sommar här i år igen. Skönt!

Hade en lunchträff med en gammal bekant i veckan. Restaurang Herrgårn i Björknäs var mötesplatsen, ett namn som väckte minnen.

Fram till 70-talets slut var Restaurang Herrgårn något helt annat, med sin vidhängande runda danslokal Björknäspaviljongen ut mot Skurusundet. I folkmun kallades den Pavven. Den kunde ta emot 1 200 gäster och folk åkte från hela Storstockholm för dans till de bästa orkestrarna.

Själv tillhör jag generationen som hellre gick på de då nya diskoteken. Året efter att Stayin' Alive med Bee Gees kom ut, brann paviljongen ner (1978). Musikerförbundet hade nog hellre sett det motsatta, den här var ju en tid då de ville se särskilda avgifter för uteställen utan levande musik, helst skulle de inte få servera alkohol heller.

Men en gång var jag på dans där i alla fall. Metrobutikerna hade sin årliga personalfest på Pavven 1977. En söndag var det, ingen butik var öppen längre än till kl. 17 då. Valet av lokal kanske hängde ihop med att VD bodde i Lännersta.

Brandhärden blev platsen för de gula flerfamiljshusen som nu ligger bakom Preem vid Skurubrons östra fäste. Jag undrar om de boende har en aning om hur många glada fötter som stuffat runt där tidigare. Men nu vet ni var namnet Paviljongvägen har sina rötter.

Tidigare idag kom en artikel om att bygga till två våningar på ett bostadshus på Ektorpsvägen.

Det är inte första gången på den gatan. Några av de tidigare bostadshusen för sjuksköterskor, har fått både två och tre nya våningar. Påbyggnaden var faktiskt det första jag reagerade på när jag kom tillbaka till Nacka, hur fick man bygglov?

Missförstå mig inte, metoden kan vara utmärkt för att förtäta utan att förbruka mer tomtmark. Men vad styrs våra arkitekter av, att förverkliga sig själva eller att skapa något som tar hänsyn till vad som redan finns?

Förslaget i artikeln ser mest ut som en gammeldags ananassplit, den där toppen var doppad i mörk choklad. Och de redan befintliga påbyggnaderna liknar en stor byggarbetsplats, där manskapsbodar travats på varandra. Tegel var kanske för tungt, men varför inte krav på enhetlig fasadkulör?

Bygg gärna på höjden, men visa lite respekt för trakten. Då blir välkomnandet varmare. 

Ektorpsvägen har underskott av p-platser, så kreativiteten flödar. En näringsidkare nära Duvnäsrondellen har ordnat sin egen p-plats i en slänt framför ett sophus. Det noterades av andra, som också provade att parkera där.

Näringsidkaren, med en stor vit SUV, var inte dummare än att han vände på brunnslocket så att vanliga bilar med begränsad markfrigång inte länge kan köra in. Numera är det bara den vita bilen som står där. Jag undrar hur länge det kommer fungera.

I Språkrådets nyordslista från 2011 finns ordet fulparkerare med. Kanske får vi se fulparkering i nästa upplaga?

På Värmdövägens norra sida, mitt emot Eneqvist bils tidigare lokaler nära Duvnäsrondellen, finns ett rejält gjutet betongfundament. Det har funnits där så länge jag kan minnas.

Men än idag har jag inte förstått dess syfte. Vid Saltsjöbadsvägen fanns länge ett gigantiskt stridfordonshinder som kunde svängas ut för att blockera vägen, men det är borta nu. Dess möjlighet att verka effektivt försvann med motorvägen.

Nu tror jag inte att betongen på bilden är en konsekvens av rysskräcken, men är det någon som vet vad det är?

I påskhelgen fick jag besök av en gammal vän. Jag hämtade vid centralen och körde ut mot Nacka. Vid skylten "Lugnets trafikplats" fick jag frågan om namnet avspeglade en särskilt fridfull del av kommunen.

Med hyfsat färska minnen av Lugnets industriområde, fick jag svara både ja och nej.

Många som bor i Sjöstaden idag, har nog ingen aning om det tidigare industriområdet som byggdes på gammal sjöbotten. Det var unikt för Stockholm med en sådan mängd hantverkare och småföretag, samlade under ganska enkla förhållanden. Tomtarrenden förlängdes med ett år i taget, få investerade därför mer än vad som absolut krävdes. Korrugerad plåt dominerade i området.

Men det fanns ett lugn och en märklig småstadskänsla där. Nästan vad än man ville ha hjälp med gick att få fixat. Smeder, glasmästare, snickerier, lastbilstvätt, bilverkstäder, svartklubbar osv. Ja, i stort sett allt. Utom kanske kassaapparater.

Sådär 1990, när planerna för Sjöstaden blev klara, började de mer seriösa företagarna att se sig om efter andra platser. Nya entreprenörer tog över deras lokaler och nu kunde man verkligen få tag på allt. Andan i området blev gradvis förändrad, inte minst vid etableringen av en MC-klubb med ett visst rykte. Men grävskopor och stadsplanerare vann även här.

Nu på 2010-talet, när vi ska handla allt på nätet eller i stora köpcentra, kan man sakna hantverket och lugnet. I alla fall det som fanns fram till 80-talets slut.

Några av dagens byggherrar slår sig gärna för bröstet och vill beskriva det tidigare som slum och kåkstad. Jag tror aldrig de var där.

Tidigare idag skiftade jag till sommardäck. Den känns alltid bra att köra en bil som går tystare, särskilt när solen värmer i ansiktet. Vårkänslor, inte en vecka för sent.

Ett annat vårtecken trodde jag den nya butiken i Ektorps centrum skulle vara. Den skyltar med både MC och KLÄDER, inte illa. Det visade sig dock vara MC-kläder.

Nåväl, det är väl vår om något. Nyfiken på en ny affär gick jag in i butiken. Än så länge har vårsolen inte nått in där, men med flera armaturer i taket och kanske lite direkt sol på den stackars utarbetade säljaren som satt på en stol hela tiden, kan det här nog bli intressant butik för MC-intresserade.

Med det önskar jag dig en glad påsk!

Med en kopp kaffe på bordet, överhörde jag ett samtal från bordet bredvid på ett café här i kommunen. Mina bordsgrannar förde ett intensivt samtal, inspirerat tror jag av något "Nanny-program" på tv. Termerna som användes var på engelska i alla fall.

För- och nackdelar med time-out och naughty chair diskuterades. Och varför skolan inte tog ett större ansvar för att uppfostra deras barn. Hepp, det skulle min mor ha hört.

På min tid på lågstadiet, var engelska ännu inte ett språk som vare sig lärdes ut eller fick avtryck i terminologin. Då hette det skamvrå.

Jag har stått i en sådan. Varför kan jag för mitt liv inte komma ihåg, men sannolikt var det välförtjänt. Väggen hade en spricka där i hörnet, som jag pillade med nageln i och funderade på livets orättvisor.

I Igelboda skola var vi några som en gång fick kvarsittning kombinerad med att ett oändligt antal gånger skriva "Jag borde inte ha kastat snöboll". Endast rader med perfekt skrivstil räknades, så det blev att skriva en viss buffert.

Numera har jag glömt skrivstil, men inte den pedagogiska poängen med snabba reaktioner på ett felaktigt beteende. Skamvrå är tack och lov borta, men visst har man sett diskussioner om skolan ens ska få ha kvarsittning. Starka viljor i båda läger.

Ektorps centrum har fått en ny skylt med förmodat vidhörande tandläkare. Säkert till glädje för många att serviceutbudet breddas, även i ett mindre centra som vårt.

Själv funderade jag mest på namnet, Folktanddental. Det blir lite som djurveterinär, kaka på kaka. Men kanske är det en liten flört med Folktandvården, något som många av oss växt upp med.

Den skyltade domänen pekar i sin tur vidare på en ny domän, som ägs av Ektorps Tandläkare AB. Kanske PRV inte godkände det första namnet och en skylt redan var beställd.

Hur som helst, välkomna till Ektorp!

Något var annorlunda när jag körde av 222:an och in i Södra länken. Skylten som talade om att tunneln har fartkameror i sig var borta. Kollade även på vägen tillbaka och så är även fallet i den andra änden.

Intressant nog är kamerorna är nermonterade. Jag kunde i alla fall inte se någon där de tidigare satt. Kanske var trafiken för tät för att de skulle fungera väl. En blixt från en sådan kamera i tunneln får väl anses vara något sällsynt.

Måhända går snittfarten i tunneln upp något nu, om det ens är möjligt dagtid. Men kanske vi slipper förare som hukar bakom nedfällt solskydd i omkörningsfilen, med begränsat synfält.

Transportstyrelsen har f.ö. klassat skylten som "anvisningsmärke", även om många nog ser den mera som ett varningsmärke. Skyltarna med tillbehör lär dyka upp igen i vårt närområde, inte skrotas så dyra kameror.

Jag var på gymmet tidigare idag, World Class i Ektorps centrum. Kan inte precis skryta om frekvent närvaro där, men den nya tränaren Noah och jag kommer bra överrens, så nu kör vi.

Så här års har även de flestas nyårslöften bleknat, vilket betyder mer utrymme i lokalerna. Skönt.

Men något har hänt sedan jag blev medlem 2010. I deras reception skulle jag idag fotograferas och bilden lagras digitalt i kundregistret. Jag undrade naturligtvis varför och förklaringen blev att de inte litade på att jag inte lånade ut mitt gymkort. Budskapet formulerades självklart inte så, men andemeningen kunde inte missförstås. Två anställda argumenterade ivrigt.

Det var rätt störande. Jag tackade nej, för jag vet att samtycke krävs enligt PUL. Det menar även Datainspektionen. Samtycke är något som kan skapas i en positiv anda, inte med misstroendeförklaringar.

Franchistagaren översätter ibland World Class med Världsklass. Själv tycker jag att initialerna i det engelska namnet hade passat bättre.

Kedjorna för hemelektronik köper marknadsandelar och dumpar priser. Ofta till glädje för t.ex. den som skaffar sig en platt-tv. Alla kan inte hänga med, vi har bl.a. sett Expert i Sickla stänga igen och nu senast franchisetagaren Sony center.

Det senare var extra tråkigt. Den butiken hade ovanligt kunnig och kundinriktad personal, inte minst Roberto som gjorde långt mer för mig än vad hans arbetsbeskrivning sannolikt innehöll. Han fick en eloge här tidigare.

Prisjakten på sällanköpsvaror förstår jag, men nog borde det finnas ett utrymme även för butiker som inte i första hand vill kränga iväg det som ger säljaren mest provision eller vad som nu är veckans restparti?

Tråkigt även för Roberto som blev av med jobbet, när han egentligen borde ha handplockats av någon konkurrent.

Att våra gator och vägar får namn kopplade till sin geografiska plats känns naturligt. Det kan t.ex. vara Edinsvägen efter grosshandlare Edin eller Bäcktorpsvägen efter det lilla torp som en gång fanns där.

Ibland får de även ett andra namn i folkmun. Eller i grabbmun.

Som junior tillbringade jag många helger hos mina kusiner i Boo. Mopedtrimning och annat som kunde intressera tonårspojkar stod på schemat.

Längs kusinernas tomtgräns gick Bäcktorpsvägen. Vi var nyfika på de stora lastbilar som körde på den lilla branta vägen. Det måste undersökas och till vår förtjusning var det Private media och herrar Milton som hade sin produktion av diverse glättiga publikationer där.

Private växte sedemera ur sina lokaler, egentligen ett stort garage vid en villa, men än idag dyker namnet "porrbacken" upp i minnet när man passerar.

Besökte Tippen idag. Dels för att jag passerade, dels av nostalgiska skäl.

När köpcentrat öppnade, gick man på mellanstadiet i Igelboda skola. Tippen blev snabbt vår fritidsgård. Särskilt populärt var biblioteket, där man kunde få en önskad LP-skiva uppspelad i ett par hörlurar.

Men något kändes konstigt vid infarten till parkeringen idag. Nu kom jag på vad, parkeringsplatserna har vridits 45 grader. Varför vet jag inte, men kanske är det så att både vi och bilarna har ökat i omfång sen 1969 och mer utrymme krävs.

Och ja, jag vet att de vill kalla sig Saltsjöbaden centrum numera. Men det är nog ett namn som inte kommer användas.

Bilden tror jag är från invigningen, hösten 1969.

Vi ser nu termen "julefrid" i många annonser och på reklamskyltar. Blotta åsynen får en nästan att känna doften av glögg, pepparkakor och griljerad skinka. Det känns tryggt på något vis.

Det kan därför vara intressant att känna till termens ursprung. Den är medeltida och härstammar från Östgötabalken. Då var tanken att minska våldsbrotten, genom att ha extra höga böter för mord och dråp. Höjningen var 3 daler, ca 10 %.

De 3 extra dalerna tillföll biskopen, då julen är en religiös högtid. Höjningen gällde från julafton och 20 dagar framåt. Ekonomiska styrmedel är alltså inget nytt.

Med den lilla historiska tillbakablicken önskar jag er alla en riktigt god jul och ett gott slut på 2012. Tack för i år!

Under en hundpromenad här i krokarna, såg jag massor av små röda stugor som klättrade i den kuperade terrängen ner mot Stockholms inlopp. Fantastisk läge tänkte jag och undrade hur denna mark klarat sig från exploatering.

Förklaringen visade sig ligga i att det är en stiftelse som äger fastigheten. En stiftelse grundad av Anna Johansson-Visborg på 20-talet, för att ge fattiga kvinnor möjlighet att ha någon form av semester borta från sitt eget hem.

Stiftelsen lever än idag och dess styrelse bemannas av LO-män och företrädare för Livsmedelsarbetarförbundet. Ingen av de kvinnliga hyresgästerna ingår dock, trots att stadgarna öppnar för att två av dem bör vara med.

En styrelse för en stiftelse hamnar ibland i läget att de betraktar tillgångarna som sina egna, utan att hedra syftet. Så synes även ha skett här. Rotar man lite i frågan, framgår att 2004 var det en skandal som ledde till att både LO:s ordförande och Länsstyrelsen uppmanade styrelsen att avgå. De vägrade, men avsattes.

Nu är Länsstyrelsen på jakt igen, nuvarande styrelse lär ha ändrat i stadgarna på ett regelvidrigt vis. Vidare finns ett antal oklarheter om uthyrning av de mest attraktiva husen vid sjökanten till manliga fackpampar, vräkning av hyresgäster för att sälja av mark, miljonersättningar till Riksbyggen på oklara grunder etc.

Historien lär inte sluta här. Kanske får vi ett eget "Skurugate" under 2013.

Såklart, får beslutfattare tillgång till nya styrmedel ska de provas. Ett av de senare är 40 km/h på vägarna.

Det känns lite som ett mähä, typ 50 är för mycket och 30 är för litet. Det behovet har aldrig funnits förut, men nu blommar det upp runt om i vår kommun.

Stockholms stad gjorde ett misstag med 30 km/h i hela innerstan (några genomfartsgator undantagna). Tidigare var det så att på den få ställen där hastigheten var så lågt satt, fanns det en reell anledning. T.ex. ett dagis, vilket oftast respekterades. Nu bryr sig allt för få om den generella lägre hastigheten.

Vi är inte så dåliga här heller. Om man t.ex. åker från Skvaltan mot Värmdövägen, är det numera 40 km/h säkert hela 55 meter innan det skyltas 50 km/h. Ingen korsande vägbana, inget övergångsställe, ingenting mer än väg egentligen.

Glada är skylttillverkarna, förvånade är skattebetalarna.

Att bo på fel sida vägen vintertid, betyder i min värld att man är en av många som får en snövall innehållande allt som fanns på motsatta gångbanan, båda bilfilerna och den egna gångbanan varje gång snösvängen har passerat. Och de har hänt ganska ofta de senaste dagarna.

Snövallen måste tas bort relativt omgående innan saltet lakar ur och det blir en isvall.

När det orangea varningsljuset från en stor traktor med plog nyss slog in genom fönstren, var det bara att ta på sig kängor och jacka för ännu en dust med snövallen.

Då ser jag att föraren hanterar det vikbara bladet på den stora traktorn med samma precision som en vanlig dödlig kanske klarar med skeden i en gröttallrik. Vid varje infart veks bladet till en V-form, så den nya snövallen blev minimal.

Har ingen aning om vem som körde plogen på Ektorpsvägen nu, men jag lyfter på hatten för en sådan yrkesskicklighet och omtanke! 

Efter flytten hem till Nacka, var det slutparkerat i varmgarage. Stå på tomten här går normalt fint, men de senaste dagarnas snöfall har kanske fått en och annan mungipa att sjunka lite.

Det knep jag lärt mig är att först borsta bilen så gott det går, sen blåsa av det sista med varmvatten under högtryck på Autospa i Skvaltan. Avsluta med en lång lunch i Nacka Forum medan bilen är parkerad i den varmaste delen av deras garage. Fungerar bra.

Det var planen för dagen. Tyvärr var bara halva antalet platser igång på Autospa, två bilar hade precis tagit var sin plats och jag intog väntläge. Det märkliga var att en till synes nytvättad men folktom blå BMW ockuperade den sista möjliga tvättplatsen.

Efter att ha väntat ganska länge, blev det dags att kontrollera varför den stod där utan någon aktivitet. Trodde jag. Det framgick nu tydligt att det unga paret inte bara gett sin BMW lite kärlek, utan så även varandra med nedfällda säten. Vad som inspirerat dem just där förstod jag kanske inte, ej heller valet av plats.

Lavare interruptus blev det i alla fall. Och sedemera en lunch i Forum för mig.

Det var naturligtvis helt fel dag att ta bilen ut till Värmdö. Men ibland har man åtaganden som inte låter sig ändras. Efter att ha skottat fram bilen från sin igloo och ett snödike att köra i fram till vägen, bar det av österut.

Medelhastigheten på 222:an var det lägsta jag upplevt sen den byggdes, ändå var det ingen SL-buss som körde om en. På P4 Stockholm hör jag att de är inställda, så det hade väl sin förklaring.

Horngsgatans vänner gillar inte dubbdäck, jag gör det. Hakka7 i kombination med fyrhjulsdrift och en liten bil var oslagbart. Jag kryssade enkelt fram mellan slirande fordon av varierande slag.

På vägen hem stannade jag till vid en busshållplats och fyllde bilen med stelfrusna bussresenärer. Eller snarare såna som tänkt åka buss. De tinade snabbt upp, vi hade det sällsynt trevligt i bilen fast ingen kände varandra. Körde en bit extra, så de kunde ta Saltsjöbanan från Nacka station. Hoppas ni kom fram helskinnande!

Lokalen i Sickla köpkvarter som Expert tidigare huserade i, ser nu ut att tas över av två nya butiker. Jag är kanske inte helt övertygad om att ytterligare ett apotek är något vi saknar i Nacka, men Webhallen är efterlängtad.

Jag har bott nära en av Webhallens butiker i stan och de har ett sällsynt brett tekniksortiment. Man kan även "plocka ihop" sin varukorg på nätet och varorna väntar på en när man kommer till butiken. Dessutom får man då en prioriterad kölapp. Välkomna till Nacka!

Lågstadiet innehöll ett par saker som aldrig kom att saknas. Den ena var att gå i skolan på lördagar, den andra var skolorgeln i klassrummet och den obligatoriska psalmen innan dagens första lektion. Delvis berodde detta på att jag kom från en musikalisk familj, vår lärarinna gjorde det inte och hon blev knappast hjälpt av orgeln som pumpades med fotpedaler.

Med den nya läroplanen (Lgr 69) försvann morgonpsalmen och ämnet Kristendom ersattes av Religionskunskap.

Sverige var sekulärt redan då, jag blev aldrig ens konfirmerad. Det kändes ändå riktigt att skolavslutningarna vid terminsslut uppmärksammades med något högtidligt i kyrkan. Det fanns om inte annat en pedagogisk poäng i att vi barn fick förklarat varför vi egentligen firar jul, det är ju inte för gran och presenter.

Nu läser jag om den nye GD:n på Skolverket, som närmast vill förbjuda allt sådant. Kanske är det en generationsfråga, men vad hände med civilkurage och respekten för våra traditioner?

Möjligen är Skolverket vår nästa myndighet i raden som ska sluta dela ut julklappar till sin personal och ersätta dessa med ”vinterpresenter”?  Mesigt och trist.

För ett tag sedan bloggade jag om de nya laddstolparna för elbilar på Preem i Nacka (Vattenverksvägen). Idag hyrde jag det som var anslutet i andra änden av kabeln, nämligen elbilen själv. En Volvo C30 DRIVe. Inte för att jag behövde, men för att jag var nyfiken.

Det kändes märkligt att ha "startat" bilen. Inget vare sig hördes eller kändes, man fick förlita sig på en optisk indikering att bilen så att säga var igång.

"Växelspaken" hade två valbara lägen, fram eller back. Valde det senare och lämnade laddstolpen, den ljudlösa förflyttningen var nästan spöklik. Korsade Värmdövägen och gasade (heter det så?) upp på motorvägen mot Värmdö. Accelerationen var oväntat sugande, men typiskt för elmotorer är ju att leverera fullt vridmoment redan från start.

Min egen bil är i ungefär samma storlek, men en bensinare med en stark motor. Den skulle inte haft en chans vid sådana snabbstarter. Innan min turbo vaknat är Volvon för länge sedan förbi. Och det är väl så våra behov egentligen ser ut. Att snabbt kunna anpassa färden för en ledig lucka, filbyte eller vad det nu må vara. Tiden 0-100 km/h må imponera för vissa bilar, men i Stockholmstrafiken är det mindre viktigt.

På motorväg hörs lite däcksbuller, som i alla bilar. Men njutbart tyst.

Två fotgängare vid Orminge höll på att råka illa ut. De klev rakt ut i vägbanan utan att se sig för. Mig hörde de ju inte. Men jag var redan tipsad om att vara uppmärksam på just det. Så det gick bra.

Bilen lär gå 12-13 mil på en laddning. Man skulle kunna jobba på Arlanda, utan laddmöjlighet där och ta sig hem igen. Eller ännu hellre, har en arbetsgivare som premierar elbilar och erbjuder laddstolpar vid arbetsplatsen. Förmodligen nästa sak som ska förmånsbeskattas.

Nu ser jag två trender - nya avtal för de som hyr parkering med elstolpe (egentligen tänkta för motorvärmare) och lösning för de som ibland behöver en bil för mer än att jobbpendla.

Men hyr en själv och prova, det var billigt. Och kul! Bäst var nog att slippa tanka upp hyrbilen vid återlämnande.

Det gav ringar på vattnet att blogga på NVP.se

En dag i våras, ringde en klasskamrat från gymnasiet här i Nacka upp efter att ha sett något med mig i papperstidningen. 33 år sen sist, så det var oväntat men väldigt kul. Vi var ett litet gäng som alltid höll ihop. Inte för att vi bodde nära varandra eller delade värderingar, det var ett sällsynt diversifierat gäng. Men vänskapen var varm och äkta.

Fick då veta att man fortfarande träffas en gång per år och jag var särskilt välkommen att delta denna sommar. Kan inte påstå att jag jublade, vi som passerat 50 vet att sådana tillställningar lite för ofta kan bli något av en inbördes mätning av s.k. framgångar i livet.

Raskt fick jag veta att det här var motsatsen. De enda samtalsämnen som var tillåtna, var deltagarnas egna tillkortakommanden. Vad som oroar en, dåliga beslut och dess konsekvenser och inte minst motgångar som livet bjudit oss på. Alltså allt sånt man normalt inte pratar om.

Vi träffades i Roslagen klockan 15. Det tog tretton timmar innan första gästen lämnade bordet. Solen sken igen och vi hade både gråtit och skrattat. I massor.

Det är nog få förunnat att kunna få vara med om en sådan upplevelse. Jag är fortfarande lite varm i själen av hur alla bjöd på sig själva, för att upplevelsen skulle bli värdefull. Ingen glamourfest precis. Men ett tips om vad man kan göra med enkla medel, men med stora effekter.

Och ja, vi fick se lite framgångsfaktor ändå. Gängets champangekung (numera), hade med sig en flaska äldre än vår egen vänskap. Mycket röda äpplen och bubblor. Det var en upplevelse. Det också.